anderchick

bussresan idag var ganska upplyftande. det roliga började när man kom till husiegård ungefär, och när min buss fick möte med en annan buss stod en skåpbil parkerad mitt i vår fil, så min chaufför stannade för att släppa fram den andre. denne gjorde dock en rörelse med handen som mest såg ut som nåt åt sieg heil-hållet (men antagligen var det inte menat så, båda var spaggar) och nog betydde nåt i stil med "JAG FIXAR DET! :D" varpå han kraftigt girade upp på den breda trottoaren och stannade där, och vinkade sedan att min chaufför skulle köra. han gjorde så, men skrattade sen hela resan.

sen noterade jag att svensk reklamindustri blivit allt mer underlig på senaste tiden, efter den uppskattade "WE LOVE BOOBS"-reklamen från lindex följde nu något tampongbolag upp med "gör det bekvämt för din mus". därefter såg jag ett hyrsläp från preem-macken med texten "JAG ÄR PÅ RYMMEN FRÅN ROSENGÅRD!" (?)

sen hoppade ingen mindre än min egen kalle på bussen, det var väldigt skönt att se honom igen.

jag kom till skolan med någon sorts varm känsla i kroppen, det kändes som att jag liksom var... glad på något sätt, och jag tänkte visa mina klasskamrater, som fått bilden av att jag är en kall och elak jävel, att jag egentligen kunde vara trevlig och så. det höll dock inte så länge, jag vet inte vad det är med det där stället, men man blir liksom.. mörk i själen av det. så jag var snart tillbaka i vanligt slag. känner mig dock fortfarande mer lycklig nu än jag gjorde vid den här tiden igår, tack. :)

jag och mackan fick åka med min bror hem, men han ville i vanlig ordning först ha falafel från chaplins grill, som jag och mackan fick gå in och köpa. det var en mycket annorlunda upplevelse. spaggen i kassan insisterade på att kalla oss "mannen" konstant, vilket i sig gjorde det svårt att föra något samtal med honom utan att skratta, men saken blev inte bättre av att en helt störd kille med en importerad thailändsk hora som inte kunde prata stod och harklade sig i kassan, varpå han förklarade att han var dålig i halsen, det var inte det att han ville ha uppmärksamhet. därefter harklade han sig igen, kraftigare, och förklarade att NU ville han fan ha uppmärksamhet. dessutom stod en tant och förklarade att hon själv hade stickat tröjan hon bar, men hon hade inte riktigt fått in tekniken ännu. "jag skulle ju egentligen ha pippi-ränder på den, men det blev inte så. det får bli nästa gång, hihihi."

i stort en trevlig dag.

sen vill jag tillägga att kökstjiefen skrämmer mig.

idag är jag en trött jävel, men jag försökte sova för en stund sedan och det gick inget vidare.

förresten har min kära mor börjat använda sig av öl i sin matlagning, no kidding. igår gjorde hon en gryta till stor del bestående av carlsberg. det var lite skrämmande. jag har hört talas om vin i mat, men... jag vet inte. begreppet ölmage fick i alla fall en helt ny innebörd. om jag verkar konstig ibland kan ni ju se detta som en bidragande orsak. senare avrundade hon och plastfadern kvällen med att titta på the fast & the furious, vad händer med våra femtitalister?!

jag har för övrigt kommit fram till att jag är en svartsjuk jävel, trots allt, och funderar allvarligt på att ta bort min lunar helt och hållet i protest mot de jealousy-attacker som med varierande resultat riktas mot mig då och då. medvetet eller inte.

nu borde jag plugga. med lite tur kan man vänta sig lite chamonix-specialer här  framöver. :D

ANN ÄGER DENNA BLOGG!!! OCH MITT LIV!!! hon är en jävel med knivar också, ska ni veta. plus att hon har en svaghet för procivianska bögar, jag ligger JÄVLIGT bra till. ;) call me

faktiskt.

jag såg en dokumentär om palme-mordet precis, där dom intervjuade en massa gamla brottslingar och sånt. det bästa var när dom pratade om poliser som tipsade kriminella, och reportern frågade gubben vad han tyckte om det. han tänkte en stund, sen sade han:
- som kriminell tycker jag att det är bra. som samhällsmedborgare tycker jag att det är för jävligt.

tidigare idag såg jag musikvideon för pinks stupid girls, och den var helt jävla underbar, aldrig sett något så klockrent tror jag. paris hilton var bäst.

jag hade någonting intressant att skriva för en stund sedan, men så tappade jag det. lite irriterande.

lovet har i alla fall varit ovanligt segt, med tanke på att jag har varit helt ensam, så det känns faktiskt inte helt och hållet fel med skola imorgon. har saknat willie, ju.

förlåt att jag har varit lite inaktiv nu ett par dagar, men ni får faktiskt vänja er nu när jag kanske inte kommer ha lika mycket tid som under ett lov när alla reser bort.

jag är inte riktigt på något skrivhumör heller idag, så jag tror jag nöjer mig såhär. för tillfället i alla fall.

DET ÄR JÄVLIGT SKÖNT ATT HA NETSKY HEMMA IGEN!

jag och joel smidje är homies, vi ÄGER kvarnby. ok?

smidje är kungen.

det började snöa/hagla precis. för några sekunder sen, bara, och trots att mitt fönster är ställt på den absolut minsta öppningen man kan ha så kommer det verkligen in snö genom mitt fönster. det är helt fascinerande, jag kan inte ens förmå mig att stänga fönstret. så istället berättar jag om fenomenet för er. det ligger snö i min fönsterkarm, precis vid kaktusarna. snö och kaktusar är väl en udda blandning.

idag har jag försökt få saker gjorda, med varierande resultat. såna saker man tänkt göra i hundra år. dagens största framgång var när jag lyckades sätta fast en sladdkorg under mitt skrivbord och faktiskt flytta upp kaoset av sladdar till datorer, skrivare, högtalare, tv och allt annat upp i den här korgen, så att dom faktiskt inte syns längre. det är enormt skönt att kunna sitta här och sträcka ut benenutan att tårna fastnar i en nätkabel eller nåt annat skit. verkligen upplyftande. det där med att sopa problemen under mattan, det är verkligen underskattat.

 jag hade tänkt att ägna en stund nu i eftermiddag åt att plantera om mina beloved kaktusar, men vädret verkar som sagt ha satt stopp för den ädla tanken. det får väl bli till nästa lov, i guess.

idag gav jag mig till sist ut på den där extremt efterlängtade joggingrundan jag lovat mig själv att göra någon gång under lovet. jag tänkte att jag åtminstone skulle orka springa under hela american idiot, men det var en sån utdragen jävla liveversion att till och med det misslyckades. tröttheten slog till helt plötsligt, som mellan två löpsteg och efter tio steg till på ren vilja kollapsade jag mitt på gatan utanför bäckagårdsskolan. jag lyckades kräla fram till en liten elstolpe av något slag och på denna slog jag mig ner och flåsade som ett djyr. verkligen. en dam gick förbi och tittade oroligt på mig. och jag var också orolig, under några minuter fruktade jag allvarligt att mitt hjärta hade gjort sitt för den här idioten. några sekunder efter att jag satt mig på stolpen tog dessutom låtjäveln slut. så jävla elakt. hade jag hållt ut en liten liten stund till hade jag åtminstone kunnat falla med hedern i behåll, men inte ens detta fick jag.

i somras sprang jag också några gånger, då kunde jag i alla fall ta mig till vannagården och tillbaka utan vila. det är verkligen hemskt hur snabbt man tappar sin kondition. nu blev jag tvungen att gå hem, jag försökte börja springa några gånger, men det kändes direkt som knytnävsslag från jin kazama i hjärtat, och jag gav upp. jag överskattade dock mig själv ännu en gång denna dag när jag ändå joggade den sista biten ner för lundiusgatan till mitt hus. måste ju se lite svettig ut, tänkte jag. luften tog slut i snödrivan utanför grannens hus, det var VÄLDIGT förödmjukande och jag vågar knappt skriva om det här, men det hände i alla fall. jag var trots allt lite svettig när jag kom in, men, guess what, då var det naturligtvis ingen hemma som kunde intyga detta faktum. jag har fortfarande inte återhämtat mig, blir anfådd av att resa mig upp. bäst att stanna här, således.

FRÅGAN, mina vänner, frågan är nu om jag verkligen fysiskt och psykist klarar av att utsätta mig för denna pina ett antal gånger till för att få upp min kondition igen. är det värt det?

well, jag får tänka på saken. hoppas alla mår bra, annars får ni hör av er :)

jag vaknade vid halv fem inatt. det var väldigt märkligt. om jag går och lägger mig hyfsat tidigt, som jag gjorde igår, kan jag vakna mellan tolv och tre samt från sex och framåt, aldrig mellan tre och sex. men så skedde alltså inatt. vad som var ännu värre var att jag inte kunde somna om sedan, inte på ett par timmar i alla fall. jag blev hyfsat orolig över min hälsa under den tiden, men jag mår helt okej nu... tror jag. under de här timmarna låg jag och funderade över vad som vore det mest smärtsamma och kvalfyllda sättet att dö på, och jag kom så småningom fram till att det borde vara att bli svald levande av en val. jag menar, tänk dig själv att hamna i en jävla vals magsäck och kunna andas och allting, men så börjar det komma syror som ska bryta ner dig i mindre beståndsdelar och... nej, usch. (och om ni undrar: JA, det är sånt här som brukar ta upp min hjärnaktivitet)

sen kom jag fram till att det bästa i filmen black hawk down är när man i eftertexterna, till pampig orkestermusik, förklarar att i oroligheterna i somalia dog omkring 1500 somalier och hela ELVA (!!!!!) amerikanska soldater, eller något sånt. sen rullar man fram dessa amerikaners namn, ett och ett. det hela är väldigt rörande.

idag har jag återigen gjort ingenting, och det känns väldigt bra.

njae, nu ska jag nog kompensera för mina tappade timmar i morse. godnatt.

HAHA, jag såg precis en trailer på black, 30 sekunder arnold-action som avslutades med det obetalbara "STEALTH SUCKS!" couldn't agree more, metal gear är skit.

men, mer om det när jag har det. nu tänkte jag berätta lite om min dag igår. det var en sån där typisk lovdag, när man var så underbart sysslolös att det nästan blev tråkigt. eller, det blev tråkigt. så jag bestämde mig för att gå en promenad, och denna promenad utvecklade sig så småningom till en nostalgifärd när jag tog mig runt i min barndoms värld. först till östra skrävlinge-skolan, som det hette på den tiden, där man till min förvåning hade anlagt ett berg. no kidding. bakom min gamla barack låg en upphöjning ur marken som säkert utgör den högsta höjden på några kilometers radie, det tog säkert tre minuter att ta sig hela vägen upp. fast då var det lite halt. nu när jag tänker på det kan jag nog se det från mitt hus. undrar hur länge det har varit där, bäckagårdsberget.

nå. därefter tog jag mig ner mot bäcken och mitt förra hus, på bygränd 12.  jag har tänkt mer och mer på den tiden på sistone och kommit fram till att det var en helt idyllisk plats att växa upp på, med en egen bäck som rann precis bredvid huset. somrarna där var verkligen underbara. tyvärr hade den jävel som bor där nu förstört mycket av denna idyll, han hade reparerat den fallfärdiga trappa som tidigare lett ner till bäcken och erbjudit stor spänning i tillvaron, dessutom hade han med ett staket helt och hållet spärrat av trädgården från bäcken. till råga på allt hade han tagit bort vår fina brygga. och byggt en grind mitt i gatan framför huset. jag blev hyfsat ledsen. istället gick jag till min barndoms tillflyktsort nr 1 - klätterträdet. ett majestätiskt träd som står på andra sidan bäcken sett från huset, det finns egentligen inga andra träd i närheten, så det ser verkligen... mäktigt ut på något sätt. dessutom var det ett helt perfekt klätterträd, i och med att stammen inte gick rakt uppåt som på de flesta träd, utan var uppdelad i flera olika stammar som gick lite hit och dit. och trädet var sig likt. jag fick en impuls och klättrade upp en bit, satte mig på en gren och satte på andreas johnson (varför ska en begåvad kille som han förstöra sitt namn i melodifestivalen anyway?!). jag vet inte hur många år det var sedan jag klättrade  i träd senast, men det var väldigt befriande att sitta där, faktiskt. jag märkte att några snorungar som tagit över klätterträdet hade spikat fast brädor för att göra det lättare att komma upp, som en sorts konstgjorda trappsteg för att nå dit jag och min bror så många år tidigare tagit oss endast med hjälp av klättringsskills. dagens ungdom, tänkte jag.

jag gick hem på cykelvägen. när jag kom fram till bilverkstaden, i höjd med rondellen, upptäckte jag att man hade satt upp en ny vägskylt där, i form av två pilar som  pekade i motsatt riktning. på den ena, som pekade inåt videdal och stan, stod det "MALMÖ". på den andra, som pekade ut mot mitt hus och ödemarken, stod det "TORUP". det var med tungt hjärta jag fortsatte åt torup-hållet.