motion
idag gav jag mig till sist ut på den där extremt efterlängtade joggingrundan jag lovat mig själv att göra någon gång under lovet. jag tänkte att jag åtminstone skulle orka springa under hela american idiot, men det var en sån utdragen jävla liveversion att till och med det misslyckades. tröttheten slog till helt plötsligt, som mellan två löpsteg och efter tio steg till på ren vilja kollapsade jag mitt på gatan utanför bäckagårdsskolan. jag lyckades kräla fram till en liten elstolpe av något slag och på denna slog jag mig ner och flåsade som ett djyr. verkligen. en dam gick förbi och tittade oroligt på mig. och jag var också orolig, under några minuter fruktade jag allvarligt att mitt hjärta hade gjort sitt för den här idioten. några sekunder efter att jag satt mig på stolpen tog dessutom låtjäveln slut. så jävla elakt. hade jag hållt ut en liten liten stund till hade jag åtminstone kunnat falla med hedern i behåll, men inte ens detta fick jag.
i somras sprang jag också några gånger, då kunde jag i alla fall ta mig till vannagården och tillbaka utan vila. det är verkligen hemskt hur snabbt man tappar sin kondition. nu blev jag tvungen att gå hem, jag försökte börja springa några gånger, men det kändes direkt som knytnävsslag från jin kazama i hjärtat, och jag gav upp. jag överskattade dock mig själv ännu en gång denna dag när jag ändå joggade den sista biten ner för lundiusgatan till mitt hus. måste ju se lite svettig ut, tänkte jag. luften tog slut i snödrivan utanför grannens hus, det var VÄLDIGT förödmjukande och jag vågar knappt skriva om det här, men det hände i alla fall. jag var trots allt lite svettig när jag kom in, men, guess what, då var det naturligtvis ingen hemma som kunde intyga detta faktum. jag har fortfarande inte återhämtat mig, blir anfådd av att resa mig upp. bäst att stanna här, således.
FRÅGAN, mina vänner, frågan är nu om jag verkligen fysiskt och psykist klarar av att utsätta mig för denna pina ett antal gånger till för att få upp min kondition igen. är det värt det?
well, jag får tänka på saken. hoppas alla mår bra, annars får ni hör av er :)
i somras sprang jag också några gånger, då kunde jag i alla fall ta mig till vannagården och tillbaka utan vila. det är verkligen hemskt hur snabbt man tappar sin kondition. nu blev jag tvungen att gå hem, jag försökte börja springa några gånger, men det kändes direkt som knytnävsslag från jin kazama i hjärtat, och jag gav upp. jag överskattade dock mig själv ännu en gång denna dag när jag ändå joggade den sista biten ner för lundiusgatan till mitt hus. måste ju se lite svettig ut, tänkte jag. luften tog slut i snödrivan utanför grannens hus, det var VÄLDIGT förödmjukande och jag vågar knappt skriva om det här, men det hände i alla fall. jag var trots allt lite svettig när jag kom in, men, guess what, då var det naturligtvis ingen hemma som kunde intyga detta faktum. jag har fortfarande inte återhämtat mig, blir anfådd av att resa mig upp. bäst att stanna här, således.
FRÅGAN, mina vänner, frågan är nu om jag verkligen fysiskt och psykist klarar av att utsätta mig för denna pina ett antal gånger till för att få upp min kondition igen. är det värt det?
well, jag får tänka på saken. hoppas alla mår bra, annars får ni hör av er :)
Kommentarer
Trackback