bloopish

Idag är det FOX som står för humorn, och den här gången är det riktigt jävla in i helvete roligt!

WHAT RHIMES WITH PLUCKING?
http://www.youtube.com/watch?v=ss8LDBNcsWc


som hoppas harmoni och tolerans men letar så febrilt i älvors dans

I en tillvaro där BBC står för underhållningen blir det faktiskt inte roligare än såhär.

http://www.youtube.com/watch?v=7iPaiylUYW0&feature=fvst

to whom it may concern

http://www.youtube.com/watch?v=za7jQ1s1BV0&feature=related

hjärnkontoret - att blogga - del 1

Det kan ta en minut innan din kommentar publiceras. Så håll inte på med några dubbelpostningar nu, hör du det, din jävla idiot.

fk

det är i efterhand inte helt klart för mig hur han kom in på det, men någon gång under förkrökandet hemma hos mackan inför håkan hellström på vega igår påminde ludde mig om att jag för inte så länge sedan vägde lite över 90 kilo. således mer än han. och ludde är ändå ett halvt ben längre än jag, och lagom muskulöst byggd. det var runt studenten jag hade mina bästa dagar, och därför kom vi fram till att det fanioss var dags att uppdatera statistiken lite. vi letade fram en våg i mackans pärons badrum, och i ett anfall av deja-vu kom jag fram till att jag hade stått på just den vågen någon gång tidigare. jag reflekterade snabbt över vad det sade om min umgängeskrets ytligthet, men släppte snart tanken. för nu visade den 83. 83 kilo! med kläder! räknade sedan snabbt ut att det gav mig ett bmi på drygt 23. det innebär att jag är ganska fucking optimalt byggd. ville bara framföra det.

fattar du? 83 kilo. optimalt. posten ger många bonusar.

håkan var förresten GUD, helt galet jävla bra.


gomez

martin, postens enda jude, som stoltserar med denna roll genom att matcha postuniformen med kippa och halvvårdat skägg hela nätterna, kom fram till mig i morse när jag höll på att stänga igen en tömd lastbil.
- är det sista bilen för natten? undrade han.
- frågar du mig?
- ja?
- men jag är ju för fan peon, jag är längst ner i näringskedjan, ingen berättar väl någonsin något för mig. hur fan ska jag veta det?
- ja, jag måste ju fråga någon.
- jaha. ja, men... jo, det kan nog vara så nu när du säger det. jo, jag har faktiskt en rätt stark känsla av det.
- du hoppas det?
- ja, det kan nog vara så. inshallah, så att säga.
- mja, sade martin och fingrade efter kippan, det får stå för dig, det.

you cannot kill what you did not create

Fann mig för en gångs skull utan övertid eller annan vettig sysselsättning och tog därför itu med en länge planerad efterforskning, att ta reda på vad som egentligen finns i alla de där paketen som skickas runt varje natt med märken jag aldrig hört talas om på. Jag menar, får man ett paket som det står Never Mind AB på så blir man ju jävligt nyfiken. Vilket genialiskt jävla namn!

Visade sig exempelvis att Ellos, ett av de vanligast återkommande företagen, var en onlineklädesaffär med halvtrist vardagssortiment någonstans i gränslandet mellan H&M och Kappahl. Tittade runt lite på herrutbudet och märkte att man hade en trevlig funktion där kunder kunde kommentera de plagg man köpt för att ge en beskrivning bortom modellbilden. Det var här det började bli obehagligt. Det visade sig att alla, verkligen alla kommentarer var från kvinnor som hade köpt kläder till sina respektive män. Eller rättare sagt, sina "karlar".  Alla kommentarer gick i stil med "Köpte den här jackan till min karl och jag blev riktigt nöjd med resultatet" och "De här såg inte alls bra ut på min karl, han blev inte alls lika ståtlig som vanligt i dem". Just epitetet "min karl" var legio. Bilden av den förtryckta kvinnan fick sig en törn, snarare blev det svårt att inte tycka synd om alla dessa män som kläs upp av sina kvinnor för att se ståtliga ut. Mansideal? Fy fan. Förstår inte hur man kan förvänta sig att någonsin bli fri och jämställd när man samtidigt drömmer om ståtliga manskarlar som hugger ved, skjuter björnar och mekar med volvon på fritiden.

babylon

Den uppkomna gåsskandalen som härjat och rört upp känslor över Sverige sätter fokus på en annan fråga: den om avtrubbning och bristen på perspektiv. Om Uppdrag granskning hade gjort ett reportage om, säg, en annalkande svältkatastrof i Somalia som hotar att döda miljoner, så hade inte en jävel brytt sig. Inte heller om man hade gjort ett om hur regnskogen skövlas, eller hur minderåriga avrättas i Iran, eller hur regeringen i Sydafrika förnekar själva existensen av HIV medans befolkningen dör som flugor. Vi vet redan det där, det är inte nytt och sexigt, det har inget chockvärde för oss.

Men när man gör ett avsnitt om hur gäss plockas på fjädrar när de fortfarande lever och att dessa fjädrar möjligen kan finnas i svenska produkter, DÅ jävlar går Svensson man ur huse för att demonstrera, bränna duntäcken och Helly Hansen-jackor och slåss för gässens rättigheter. För all del, det är tråkigt att gässen behöver lida. Jättetråkigt. Och det är upplyftande att se att människor är kapabla till engagemang för att förändra. Men, som sagt, perspektiv? Svensson förstör jorden långsamt varje dag genom att ta stadsjeepen de två kilometerna till jobbet på Volvo för att kunna bygga, just det, fler stadsjeepar. En produktion som nu dessutom är statligt subventionerad, för Volvo kan vi ju inte vara utan. Heja dubbelmoral!

Varje år när sommaren går mot höst festar svenskarna loss på miljarder kräftor, vackert röda läckerheter som med snaps och gott sällskap blir riktigt trevligt. Fast när de fiskas upp är de snarare bruna, den röda färgen får de efter att ha kokats, och de kokas levande. Förra året, alltså år 2008, läste jag att forskare hade kommit fram till att kräftorna faktiskt känner smärta när de kokas. De börjar nämligen klia sig på de värmeansatta områdena. Tack, Gud, för vetenskapliga slutsatser. Men vem slåss för kräftornas rättigheter? Och vem slåss för alla fiskar som får dö en långsam kvävningsdöd på fiskebåtarnas däck?

Det är frustrerande att se hur snabbt och kraftfullt folk faktiskt kan reagera när det finns så många verkliga problem som får passera obemärkt varje dag.

Tillsammans kan vi, med Guds hjälp och en jävla massa  engagemang, se till att den här världen blir en bättre plats där inte en enda jävla gås plockas på några fjädrar innan den är riktigt död. Och i framtiden kommer jag stolt kunna säga "jo, min son, Arktis smälte och vi gjorde inte ett skit åt det och det är därför vi bor på en flotte, men det är bara för att vi var upptagna med att se till så att IKEA inte hade några fjädrar från levande gäss i sina kuddar".

tdd

en kväll för ett par år sedan gick jag tillsammans med storebror och far till kb för första gången för att avnjuta en konsert med johnossi. ett udda gäng att göra debut med, men sånt är livet. jag hade ännu inte hunnit bli myndig, och hade därför blivit instruerad i olika strategier för att undvika att bli leggad i dörren av min rutinerade bror och för säkerhets skull dessutom blivit utrustad med hans pass. det tricket hade fungerat förr, men den här gången blev det aldrig nödvändigt, jag blev inte stoppad alls. i vanlig ordning var det inte johnossi som kom upp på scenen vid utsatt tid, utan ett förband, den här gången uteslutande bestående av unga tjejer. pop. de gjorde inget sådär särskilt remarkabelt intryck men var ändå, som förband betraktat, helt okej, det var vi alla överens om, och de fick spridda applåder från den ganska spridda publiken när de efter några låtar tackade för sig. därefter läskade de sig med varsin drink vid baren, och det var i det läget jag såg jonas stå och betrakta dem med en väldigt bekant look i ansiktet. killerlooken. som ett rovdjur som siktat sitt byte. eller som en brunstig älg, det är en reflektion som kommer tillbaka då och då.
- tror du jag kan fixa hennes nummer? frågade han med en aggressiv alfahanneton och pekade utan större diskretion på en av bandmedlemmarna.
- nej, svarade jag, mest för att det var det svar han ville ha. jonas hade precis tagit sig igenom the game, till dags dato den enda bok han läst frivilligt, och kvinnor var därför inget mer än utmaningar av varierande prestigegrad. är väl så än idag, för övrigt.
- OKEJ, VI FÅR VÄL SE, ropade don quijote och satte av mot sin nya väderkvarn. jag betraktade honom när han stegade fram, trängde in sig mitt i tjejernas ring och satte igång med vad det nu var för magi han skulle göra. några sekunder senare knäppte det till i skallen på mig när hans utpekade brud plötsligt gav honom en lapp, som han smidigt smög ner i bakfickan. det kan inte vara sant, tänkte jag. billiga jävla... ja, nåt sånt. jonas drog några avskedsfraser innan han vände och kom tillbaka till mig.
- fick du det?! frågade jag och lyckades inte dölja min beundran.
- nja, svarade han och såg plötsligt väldigt besvärad ut, alltså, jag gick dit och sa att jag tyckte deras musik var skitbra och sådär så... ja, så hon tvingade mig att köpa deras demo. för 30 kronor. han suckade och drog upp skivan ur bakfickan igen.
- du kan ta skiten, sa han och sänkte sin öl.

hittade skivan, som jag aldrig spelade, igen när jag städade mitt rum häromdagen. those dancing days, stod det på den. vissa saker blir ännu roligare i efterhand.


kama

facebook verkade ju vara världens grej, ända tills man skulle skriva lite på sin profil och får upp beskedet att "markus rasmusson har redan en väntande förfrågan om sin relation".

WHAT THE HELL ALLTSÅ

för övrigt var gränssnittet inte alls lika användarvänligt som, säg, lunarstorm. allting låg huller om buller och jag blev yr. gör nog inte om det. vill även försvara mig med att det var azize som gjorde den åt mig och gav mig inte ens lösenord.

scott

inatt var det arbetsplatsmöte på posten, vilket innebär att terminalchefen kommer in och pratar lite allmänt om läget, statistik och så vidare. sen avslutar han med att fråga om det är någon som vill ta upp något annat.
- nationaldagen, säger en gubbe på omkring 100 med ett ansikte som ser ut att vara hugget i sten, 6:e juni alltså. Jag hörde något om att om den dagen infaller på en lördag eller söndag så skulle arbetarna (sic!) kompenseras en annan dag. stämmer det?
det visar sig att terminalchefen inte har en aning, och efter en kort diskussion bryter scott, legendarisk postenman med ett bockskägg värdig metallica, in.
- OM det är så... då kan du kallt räkna med att seko (postens fack) har förhandlat bort det. det gäller alla andra, men seko har garanterat förhandlat bort det. 
det hör liksom till att vara bitter på posten.  

eat it

Rani Mraz 2008-06-10, 19:23:
Hur många gram/hekto vad ni nu vill mäta i kan man få om man odlar en planta cannabis? hur mycket är standard typ?

mr. hobo 2008-06-10, 19:30:
Jag svarar på din fråga om du säger hur långt ett snöre är.

ekopepparkakor

nu åker jag till paris. ville bara säga det. det blir fett. här ska ätas.

fjorton år, du tror att du ska dö
och det ska du

money flow

Jag har genom åren fått kritik för att jag ofta går och tittar rakt ner i marken. Särskilt min mamma har haft svårt att förstå att vad som försiggår i mitt huvud oftast är enormt mycket mer intressant än vad som sker runt omkring mig. Idag ledde dock min läggning till att mitt välstånd höjdes då jag fick syn på en tia mitt på gatan. En riktig guldpeng. Den låg dock så uppenbart att jag först fick se mig omkring misstänksamt och sedan sparka på den lite lätt för att kontrollera att den inte var fastlimmad eller så innan jag plockade upp den. Man är ju inte född igår.

killing tryckfriheten

man måste för helvete stå upp för posten.
måste.

den ursprungliga krönikan finns
här, plus en liten notis som inte syns om att postens anställda är för korkade för att kunna läsa adresserna på breven.





From: [email protected]
To: [email protected]
Subject: Angående praktikantkrönikan
Date: Mon, 24 Nov 2008 22:02:43 +0100

Oerhört korkat sätt att utnyttja en kolumn i en tidning på. Om du redan vid sjutton års ålder var en självgod, nedvärderande översittarfjant som visste precis hur du skulle bete dig på en arbetsplats så är det bara att gratulera, istället för att klanka ner på de mindre lyckligt lottade borde du kanske försöka överföra en del av din oändliga visdom till dem. Alla har vi våra sätt att hantera komplex över bristande penisstorlek men att skapa en maktkänsla genom att spy galla över osäkra tonåringar är ändå en aning patetiskt.
 
Vad gäller postanställdas läskunnighet bör du ta reda på fakta innan du skriker. Enligt 2006 års siffror nådde 99,97% av postens försändelser rätt mottagare i rätt tid och i helt skick. Om du kunde uppnå en kvot på 50% vad gäller genomtänkta artiklar vore det ett stort steg framåt. Jag vet inte vad man behöver göra för att få en krönika i City, men kompetens- och intelligenskraven verkar inte vara större än hos posten.
 
Med vänlig hälsning,
Anders, anställd på Postens terminal i Malmö




 From: [email protected]
To: [email protected]
Subject: RE: Angående praktikantkrönikan
Date: Tue, 25 Nov 2008 16:22:57 +0100

Hej Anders.

Tack för ditt mejl! Du är i din fulla rätt att tycka att jag är en idiot. Som skribent är det ganska ofrånkomligt att någon förr eller senare kommer tycka det. Men jag tänker givetvis ändå bemöta det i ditt mejl som jag tycker saknar fog.

Krönikorna finns där för att engagera. Just de två senaste har därmed bevisligen fyllt sin funktion. Att det finns vissa ironiska poänger som faller in under begreppet "satir" (där det man skriver alltså, inte alltid men likväl ofta, på ett ganska uppenbart sätt kan förstås som menat precis motsatsen av ordalydelsen) som går en mindre procent av läsarna förbi, det är något jag lärt mig leva med.

Majoriteten av människorna som läser dagstidningar förstår var gränsen går mellan sarkasm och allvar. Säkert du också, även om ditt mejl i ärlighetens namn inte alls signalerar det.

Hur praktikanter och postanställda faller in i kategorin "mindre lyckligt lottade" får du gärna utveckla. För det begriper jag inte. Det är ganska stora grupper du pratar om där. Jag har ett tiotal vänner som jobbar på Posten på ett eller annat sätt, och jag tror inte någon av dem skulle se sig som "mindre lyckligt lottade" än jag. (De garvade förresten mest åt min krönika, "självdistans" tror jag att det kallas.)

Vad gäller Postens statistik som du presenterar så har jag de senaste två veckorna levererat sju brev till min granne en trappa ner, eftersom brevbäraren fortsätter lägga dem i min låda. (Jag har visserligen inte anmält detta till Postens statistiska centralbyrå, men det ska jag åtgärda redan nu i eftermiddag). Vidare skickade jag för ett par veckor sedan ett brev till min vän i Helsingborg som en Postanställd (jo, bevisligen, även ansvariga chefer på Posten har efter grundlig utredning konstaterat att det var en av deras anställda) öppnat, stulit ett TV-spel ur och sedan stängt igen och skickat vidare till adressaten. (En av cheferna hos Posten försvarade detta med att "Posten inte garanterar värdesaker om de inte skickas med rekommenderat brev", vilket han efter samråd med Postens egna jurister sedan tog tillbaka i ett nytt telefonsamtal, eftersom han gjordes uppmärksam på att den affärsidéen hade varit olaglig.)

Min mormor har vid två tillfällen i år skickat mindre summor kontanter i förseglade kuvert till sitt yngsta barnbarn (inte jag, märk väl) som också försvunnit spårlöst. (Även dessa kuverts leveranskedja har spårats av Posten och konstaterats enbart innehålla personal anställd av Posten).

Jag kan dessutom lägga till att medan jag jobbade på tryckeri hade vi en felprocent på skickade försändelser på närmare 1 procent varje höst. (Och när jag ändå är igång kan jag ju passa på att berätta om tre gamla bekanta till mig som sommarjobbade på Postens sortering i Stockholm varje sommar och satte i system att stjäla sådant man allmänt vet inte spåras. Till exempel VIP-kort till diverse Stureplans-klubbar.)

Med din statistik i ryggen kan jag alltså se detta som att jag antingen är extremt otursförföljd eller helt enkelt utsatt för en ondsint vendetta från någon på Posten? Och var i statistiken faller ett kuvert in som länsats på sitt innehåll men sedan ändå levererats? (Kuvertet var för övrigt, enligt Postens chefer, "onekligen ypperligt utformat ur säkerhetssynpunkt, och kan således inte ha förväntats öppnats utan yttre påverkan")

DU behöver givetvis inte stå bakom dessa Post-anställdas handlingar. Du är säkert exceptionellt duktig på ditt jobb, och det är beklagligt att du känner dig träffad av en krönika i en lokaltidning skriven av en man som du, säkert med visst fog, anser vara en jävla åsna. Men det tar inte bort det faktum att Posten som företag har uppenbara problem med att det i produktionskedjan figurerar oärliga anställda. Det tycker jag att man ska ta itu med, speciellt när man är ett statligt ägt aktiebolag och således, direkt eller indirekt, drivs av skattebetalarnas pengar inte bara en utan två gånger.  

Vad gäller kompetens- och intelligenskraven hos City tror jag definitivt inte att de är högre än hos Posten. Varför skulle de vara det?

Vad det gäller mina krönikor i största allmänhet kan jag sammanfatta det hela med att den dag du håller med om varenda ord jag skriver så har jag misslyckats. Det är inte en krönikas funktion att stryka opinionen medhårs. I just krönikan om Posten (det verkar ju vara den du är mest upprörd över) är själva syftet med den att peka på att Posten är ett statsägt aktiebolag, och som sådant borde det utsättas för en betydligt hårdare granskning av både medier och allmänhet än vad som sker idag.

Allt detta sagt med den djupaste respekt för dig som person. Du är säkert en på alla sätt trevlig och intelligent person. Men som sagt, min arbetsuppgift utgår inte ifrån målsättningen att du ska tycka om mig.

Vänligen
Fredrik Backman



From: [email protected]
To: [email protected]
Subject: RE: Angående praktikantkrönikan
Date: Tue, 25 Nov 2008 19:35:26 +0100

Självdistans eller inte; det finns i min mening ett par (märk ironin) ämnen som det skulle vara vettigare att "engagera" människor i än inkompetenta praktikanter. Med mindre lyckligt lottade menade jag (lite satiriskt) de praktikanter som saknar din medfödda insikt i vad som krävs på en vuxen arbetsplats. Det är tråkigt att höra att du haft så dålig erfarenhet av postens tjänster, men för att vända på kakan kallar jag inte alla Citys skribenter inkompetenta bara för att du råkar vara, citat, en åsna. Och som arbetsgivare skulle jag tveklöst ställa högre krav på någon som skulle tilldelas ansvaret av att författa "engagerande" debattkrönikor än för en enkel brevbärartjänst.
 
Jag varken kräver eller vill att skribenter och opinionsbildare ska basunera ut just mina åsikter, men jag förväntar mig för helvete något mer intressant och vågat än en förvuxen sjuttonåring som klagar på att reella sjuttonåringar spiller kaffe på hans arbetsplats, sarkastiskt eller inte. Det kan du kanske blogga om istället?

Hälsningar
Anders




From: [email protected]
To: [email protected]
Subject: RE: Angående praktikantkrönikan
Date: Wed, 26 Nov 2008 09:32:12 +0100

Jag varken kräver eller vill att skribenter och opinionsbildare ska basunera ut just mina åsikter, men jag förväntar mig för helvete något mer intressant och vågat än en förvuxen sjuttonåring som klagar på att reella sjuttonåringar spiller kaffe på hans arbetsplats, sarkastiskt eller inte.
Som jag sa, det är inte mitt jobb att vinna din kärlek. Eller ens din respekt faktiskt.

Och som arbetsgivare skulle jag tveklöst ställa högre krav på någon som skulle tilldelas ansvaret av att författa "engagerande" debattkrönikor än för en enkel brevbärartjänst.
Jag skriver inte debattkrönikor. Jag skriver krönikor. Det är två helt olika saker. En del av anledningen till att du är så arg är kanske att du inte riktigt förstått den skillnaden?

...en förvuxen sjuttonåring som klagar på att reella sjuttonåringar spiller kaffe på hans arbetsplats, sarkastiskt eller inte.
Snyggt formulerat! Du borde kanske skriva krönikor själv?

I övrigt, låt mig förklara detta så enkelt jag bara kan: satiren i krönikan ligger i att skribenten dumförklarar sig själv, tar rollen av en person som inte begriper en praktikants funktion och som växt in så hårt i sin egen arbetsplats att han gjort sig själv överflödig. Poängen ligger alltså inte i exakt det som står i texten, utan i insikten av den sortens idioti som de flesta praktikanter möts av när de kommer ut på en arbetsplats.
 
Låt mig vara ännu tydligare: Det du är arg över att jag inte förstår är EXAKT det krönikan handlar om. DET är satiren.

Som jag sa, majoriteten av personerna som läste den förstod det. Även de 17-åriga praktikanterna. Jag har än så länge fått drygt 60 mejl, och det är bara du och en person till (hon heter Inez, och hon verkar i ärlighetens namn mest arg över att jag svär) som har haft svårigheter att hänga med.

Men, som jag försökte förklara tidigare, det här är ett jobb som alla andra jobb. Jag går hit, jag fyller min funktion, jag får betalt, jag går hem. Precis som du. Somliga gillar det, andra inte. Sådant är livet.

Angående krönikan om Posten: Jag kritiserade folk på ditt jobb, du kritiserade mig tillbaka. Det är väl rättvist? Om vi ska vara helt uppriktiga så använde jag ju dessutom ett betydligt mildare språkbruk, färre generaliseringar och avsevärt färre personliga påhopp i min krönika än du gjorde i ditt mejl, så du ligger nog till och med på plus.

Ta hand om dig
/F



From: [email protected]
To: [email protected]
Subject: RE: Angående praktikantkrönikan
Date: Wed, 26 Nov 2008 11:22:26 +0100

Åh, jaha, du var ironisk. Nu fattar jag. Tack!
 
Hälsningar
Anders

prof

var på läkarundersökning inför flygledarutbildningen idag, och flygläkaren (jo, det finns faktiskt en sån titel) som undersökte mig var en sån där typisk invuxen teoretiker som verkade vara mer professor än läkare, och tjänade in sin timlön genom att dra oändligt långa utsvävelser om teorin bakom de tester man skulle göra på mig. och så pratade han som en ent ungefär. jag brukar kunna fastna för överflödig kunskap men det här tråkade till och med ut mig. och ändå hade han en viss charm, man kunde nästan, nästan ana en antydan till självironi. så småningom gjorde vi ett EKG, och när aktiekurserna skrevs ut satte han på sig glasögonen och granskade dem noga.
- jaa.... det verkar alldeles normalt. men... men det står här nere att det kan inte uteslutas att du har haft en infarkt.
- inte det?
så drog han in på ännu en lång redogörelse om hur datorn hade nått denna tolkning, och fem minuter senare granskade han mig från topp till tå med en allvarlig blick och avslutade:
- ... men jag skulle ändå vilja säga att det finns en hel del data som pekar på att du inte har haft någon infarkt trots allt.
- det var ju skönt. 
- ja. nu tar vi blodtryck, vilket innebär... 

punkens födelse

att blogga har blivit alldagligt.

när jag började blogga var jag jävligt unik med det, en visionär pionjär, el gato loco. nu är bloggen var mans egendom. när de traditionella medierna rapporterar om att de populäraste bloggarna alla är fjortonårs-modebloggar står det ganska klart att ett en gång lovande indiefenomen nu har lidit svenssondöden. och eftersom jag är så jävla elitistisk kan jag inte hålla på med något så alldagligt som att blogga. såvida jag inte vill. för då är det indie.

för att citera netsky: hela livet är bara en stor jävla kukmätartävling. och att blogga ger inte längre några kukpoäng.

det gör däremot att jobba på posten.  

edin

fick nöjet att fylla en lastbil tillsammans med edin idag.
- fan vad skönt, det är fredag imorgon.
- mm.
han tystnar igen medan han kastar in ett par paket.
- kan du nån bosniska?
- nej.
- ingen alls?
- nej.
- vad fan, har du inga bosniska vänner alls?
jag tänker efter ett slag.
- nej. jag känner några kroater dock. trevligt folk.
- bah, kroater.
jag tror han spottar på marken men jag kan inte svära på det.
- jaha, men vet du vad fredag heter på bosniska?
- nej.
han fnissar för sig själv.
- vet du verkligen inte det? alltså, mannen...
- ...
- knulldagen.
- va?
- ja, det heter knulldagen. dagen då alla knullar.  ja, alla går hem, duschar, och går ut och knullar.
- ... så fredag är enda dagen man duschar i bosnien?
- ...
- ...
- vill du ha på käften eller? ja, vet du vad lördag heter då?
- nej.
- bättre! haha!


remix

smörgåstårta nummer två:
kycklingtårta med guacamole!



och idag blev det faktiskt lite höst.

blue

var på introduktionsmöte för ett jobb idag, och det var ungefär som vanligt. några vilsna unga själar som gör sitt bästa för att se vuxna och bekväma ut och en rekryteringsansvarig som försöker vara rolig och familjär. roligt blev det först när nämnde rekryterare kom på den originella idén att vi skulle dra en presentationsrunda och vi så småningom kom fram till en tjej som att döma av dialekten verkade härstamma från hässleholm eller nån liknande gudsförgäten håla.
- ... och så älskar jag musik och att gå på konserter. ja, min pojkvän har ett band så vi åker runt rätt mycket när dom ska ha spelningar och sånt...
- åh, vilken typ av musik? inbröt rekryteraren entusiastiskt.
- det är lite psykadelisk folkpop.
här råkade jag helt ofrivilligt skratta till, det var inte alls meningen att låta elak men alltså... ja, ni förstår. tjejen förstod dock inte utan stirrade ilsket på mig.
- vad är det?!
- nej, jag bara... cool genre.
- mhm.
hon blängde på mig i ytterligare ett par sekunder innan hon vände sig åter mot rekryteraren.
- det är lite 60-talsinspirerat.


Tidigare inlägg