anderchick

en kväll för ett par år sedan gick jag tillsammans med storebror och far till kb för första gången för att avnjuta en konsert med johnossi. ett udda gäng att göra debut med, men sånt är livet. jag hade ännu inte hunnit bli myndig, och hade därför blivit instruerad i olika strategier för att undvika att bli leggad i dörren av min rutinerade bror och för säkerhets skull dessutom blivit utrustad med hans pass. det tricket hade fungerat förr, men den här gången blev det aldrig nödvändigt, jag blev inte stoppad alls. i vanlig ordning var det inte johnossi som kom upp på scenen vid utsatt tid, utan ett förband, den här gången uteslutande bestående av unga tjejer. pop. de gjorde inget sådär särskilt remarkabelt intryck men var ändå, som förband betraktat, helt okej, det var vi alla överens om, och de fick spridda applåder från den ganska spridda publiken när de efter några låtar tackade för sig. därefter läskade de sig med varsin drink vid baren, och det var i det läget jag såg jonas stå och betrakta dem med en väldigt bekant look i ansiktet. killerlooken. som ett rovdjur som siktat sitt byte. eller som en brunstig älg, det är en reflektion som kommer tillbaka då och då.
- tror du jag kan fixa hennes nummer? frågade han med en aggressiv alfahanneton och pekade utan större diskretion på en av bandmedlemmarna.
- nej, svarade jag, mest för att det var det svar han ville ha. jonas hade precis tagit sig igenom the game, till dags dato den enda bok han läst frivilligt, och kvinnor var därför inget mer än utmaningar av varierande prestigegrad. är väl så än idag, för övrigt.
- OKEJ, VI FÅR VÄL SE, ropade don quijote och satte av mot sin nya väderkvarn. jag betraktade honom när han stegade fram, trängde in sig mitt i tjejernas ring och satte igång med vad det nu var för magi han skulle göra. några sekunder senare knäppte det till i skallen på mig när hans utpekade brud plötsligt gav honom en lapp, som han smidigt smög ner i bakfickan. det kan inte vara sant, tänkte jag. billiga jävla... ja, nåt sånt. jonas drog några avskedsfraser innan han vände och kom tillbaka till mig.
- fick du det?! frågade jag och lyckades inte dölja min beundran.
- nja, svarade han och såg plötsligt väldigt besvärad ut, alltså, jag gick dit och sa att jag tyckte deras musik var skitbra och sådär så... ja, så hon tvingade mig att köpa deras demo. för 30 kronor. han suckade och drog upp skivan ur bakfickan igen.
- du kan ta skiten, sa han och sänkte sin öl.

hittade skivan, som jag aldrig spelade, igen när jag städade mitt rum häromdagen. those dancing days, stod det på den. vissa saker blir ännu roligare i efterhand.