STEALTH SUCKS!
HAHA, jag såg precis en trailer på black, 30 sekunder arnold-action som avslutades med det obetalbara "STEALTH SUCKS!" couldn't agree more, metal gear är skit.
men, mer om det när jag har det. nu tänkte jag berätta lite om min dag igår. det var en sån där typisk lovdag, när man var så underbart sysslolös att det nästan blev tråkigt. eller, det blev tråkigt. så jag bestämde mig för att gå en promenad, och denna promenad utvecklade sig så småningom till en nostalgifärd när jag tog mig runt i min barndoms värld. först till östra skrävlinge-skolan, som det hette på den tiden, där man till min förvåning hade anlagt ett berg. no kidding. bakom min gamla barack låg en upphöjning ur marken som säkert utgör den högsta höjden på några kilometers radie, det tog säkert tre minuter att ta sig hela vägen upp. fast då var det lite halt. nu när jag tänker på det kan jag nog se det från mitt hus. undrar hur länge det har varit där, bäckagårdsberget.
nå. därefter tog jag mig ner mot bäcken och mitt förra hus, på bygränd 12. jag har tänkt mer och mer på den tiden på sistone och kommit fram till att det var en helt idyllisk plats att växa upp på, med en egen bäck som rann precis bredvid huset. somrarna där var verkligen underbara. tyvärr hade den jävel som bor där nu förstört mycket av denna idyll, han hade reparerat den fallfärdiga trappa som tidigare lett ner till bäcken och erbjudit stor spänning i tillvaron, dessutom hade han med ett staket helt och hållet spärrat av trädgården från bäcken. till råga på allt hade han tagit bort vår fina brygga. och byggt en grind mitt i gatan framför huset. jag blev hyfsat ledsen. istället gick jag till min barndoms tillflyktsort nr 1 - klätterträdet. ett majestätiskt träd som står på andra sidan bäcken sett från huset, det finns egentligen inga andra träd i närheten, så det ser verkligen... mäktigt ut på något sätt. dessutom var det ett helt perfekt klätterträd, i och med att stammen inte gick rakt uppåt som på de flesta träd, utan var uppdelad i flera olika stammar som gick lite hit och dit. och trädet var sig likt. jag fick en impuls och klättrade upp en bit, satte mig på en gren och satte på andreas johnson (varför ska en begåvad kille som han förstöra sitt namn i melodifestivalen anyway?!). jag vet inte hur många år det var sedan jag klättrade i träd senast, men det var väldigt befriande att sitta där, faktiskt. jag märkte att några snorungar som tagit över klätterträdet hade spikat fast brädor för att göra det lättare att komma upp, som en sorts konstgjorda trappsteg för att nå dit jag och min bror så många år tidigare tagit oss endast med hjälp av klättringsskills. dagens ungdom, tänkte jag.
jag gick hem på cykelvägen. när jag kom fram till bilverkstaden, i höjd med rondellen, upptäckte jag att man hade satt upp en ny vägskylt där, i form av två pilar som pekade i motsatt riktning. på den ena, som pekade inåt videdal och stan, stod det "MALMÖ". på den andra, som pekade ut mot mitt hus och ödemarken, stod det "TORUP". det var med tungt hjärta jag fortsatte åt torup-hållet.
men, mer om det när jag har det. nu tänkte jag berätta lite om min dag igår. det var en sån där typisk lovdag, när man var så underbart sysslolös att det nästan blev tråkigt. eller, det blev tråkigt. så jag bestämde mig för att gå en promenad, och denna promenad utvecklade sig så småningom till en nostalgifärd när jag tog mig runt i min barndoms värld. först till östra skrävlinge-skolan, som det hette på den tiden, där man till min förvåning hade anlagt ett berg. no kidding. bakom min gamla barack låg en upphöjning ur marken som säkert utgör den högsta höjden på några kilometers radie, det tog säkert tre minuter att ta sig hela vägen upp. fast då var det lite halt. nu när jag tänker på det kan jag nog se det från mitt hus. undrar hur länge det har varit där, bäckagårdsberget.
nå. därefter tog jag mig ner mot bäcken och mitt förra hus, på bygränd 12. jag har tänkt mer och mer på den tiden på sistone och kommit fram till att det var en helt idyllisk plats att växa upp på, med en egen bäck som rann precis bredvid huset. somrarna där var verkligen underbara. tyvärr hade den jävel som bor där nu förstört mycket av denna idyll, han hade reparerat den fallfärdiga trappa som tidigare lett ner till bäcken och erbjudit stor spänning i tillvaron, dessutom hade han med ett staket helt och hållet spärrat av trädgården från bäcken. till råga på allt hade han tagit bort vår fina brygga. och byggt en grind mitt i gatan framför huset. jag blev hyfsat ledsen. istället gick jag till min barndoms tillflyktsort nr 1 - klätterträdet. ett majestätiskt träd som står på andra sidan bäcken sett från huset, det finns egentligen inga andra träd i närheten, så det ser verkligen... mäktigt ut på något sätt. dessutom var det ett helt perfekt klätterträd, i och med att stammen inte gick rakt uppåt som på de flesta träd, utan var uppdelad i flera olika stammar som gick lite hit och dit. och trädet var sig likt. jag fick en impuls och klättrade upp en bit, satte mig på en gren och satte på andreas johnson (varför ska en begåvad kille som han förstöra sitt namn i melodifestivalen anyway?!). jag vet inte hur många år det var sedan jag klättrade i träd senast, men det var väldigt befriande att sitta där, faktiskt. jag märkte att några snorungar som tagit över klätterträdet hade spikat fast brädor för att göra det lättare att komma upp, som en sorts konstgjorda trappsteg för att nå dit jag och min bror så många år tidigare tagit oss endast med hjälp av klättringsskills. dagens ungdom, tänkte jag.
jag gick hem på cykelvägen. när jag kom fram till bilverkstaden, i höjd med rondellen, upptäckte jag att man hade satt upp en ny vägskylt där, i form av två pilar som pekade i motsatt riktning. på den ena, som pekade inåt videdal och stan, stod det "MALMÖ". på den andra, som pekade ut mot mitt hus och ödemarken, stod det "TORUP". det var med tungt hjärta jag fortsatte åt torup-hållet.
Kommentarer
Trackback