klimke 2
"Kommer du ihåg cykeltävlingen?"
Jag nickar. Visst kommer jag ihåg cykeltävlingen. Annat också.
"Mig skrämde han inte", säger jag.
"De där ögonen och den där stumheten", säger hon.
"Du bodde inte hemma när han blev stum."
Hon bestrider inte detta. Ser ut över torget och verkar sorgsen, bara. Det finns en tröstlöshet i henne som gör att jag inte kommer åt henne. För en sekund har jag på tungan att fråga om hon inte gått i terapi någon gång, eller har funderat på att börja åtminstone, men jag hejdar mig. Det är inte min sak. Rune är heller inte min sak. Om min syster kom till mig och bad att jag slog en yxa i huvudet på honom, skulle jag överväga erbjudandet, det skulle jag verkligen, men hon måste hitta sin vilja utan min hjälp.
Jag nickar. Visst kommer jag ihåg cykeltävlingen. Annat också.
"Mig skrämde han inte", säger jag.
"De där ögonen och den där stumheten", säger hon.
"Du bodde inte hemma när han blev stum."
Hon bestrider inte detta. Ser ut över torget och verkar sorgsen, bara. Det finns en tröstlöshet i henne som gör att jag inte kommer åt henne. För en sekund har jag på tungan att fråga om hon inte gått i terapi någon gång, eller har funderat på att börja åtminstone, men jag hejdar mig. Det är inte min sak. Rune är heller inte min sak. Om min syster kom till mig och bad att jag slog en yxa i huvudet på honom, skulle jag överväga erbjudandet, det skulle jag verkligen, men hon måste hitta sin vilja utan min hjälp.
Kommentarer
Trackback