anderchick

den här texten handlar om det där ögonblicket när det verkligen, med hundra procents säkerhet, går upp för dig att du bränt alla broar och inte har någonstans att vända dig. och jag menar verkligen ögonblicket, för den där vågen av hjälplöshet som slår över en kommer bara på en sekund. den blir dock kvar ett tag.

jag vet inte. det var ett tag sedan jag hade såhär mycket känslor som drog i mig och jag var inte beredd på det. eller det kanske jag var. det är så dumt egentligen. jag visste att det var ett misstag, varför kommer jag alltid på det i efterhand? visste att jag aldrig borde öppnat mig igen, öppna mig för det goda men också det onda, det som är så mycket starkare. den förbjudna frukten, typ. och så blev jag utsparkad ur eden och det var väl bara rätt åt mig.

sen inser du att du inte har något annat val än att börja bygga ett eget eden, en flotte för att ersätta brända broar. eller också får du sitta i ödemarken och bli ett med den. men det är som sagt inte vad det här handlar om. det handlar om sekunden innan, för dess intensivitet.