anderchick

tjejen i receptionen på erikssons trafikskola heter christel. detta har jag utrönat av min körlärare lena, som för några år sedan var körlärare också åt christel.
- du heter schäfer, säger christel, inte utan en viss stolthet över att besitta denna kunskap.
- det gör jag, säger jag.
christel knappar lite på sin dator. hon är en sådan där person som gör sig bra i grön keps och hästsvans. och i DEN kategorin platsar fan inte många!
- du heter anders schäfer till och med, kommer hon fram till genom datorn.
- stämmer.
- du är den enda schäfern vi har på skolan, konstaterar hon lite tankfullt.
- ja... jag kunde nästan tänka mig det.
christel fnittrar lite trettonårigt. sedan kommer bomben.
- hur många schäfer finns det i sverige?
- va?
- hur många finns det totalt som heter schäfer i sverige? förtydligar hon väldigt pedagogiskt.
- ja, jag förstod frågan, men hur fan ska jag kunna veta det?
- men det kan väl vara intressant att veta, säger hon ursäktande. hon blir defensiv för ett ögonblick innan hon finner sig igen.
- du får gå in på hitta.se och kolla upp det, föreslår hon istället.
- ja, absolut. jag ska göra det någon dag. när jag inte har något annat för mig.
christel fnittrar och blir tio år yngre igen. det är en ganska fascinerande egenskap.

på bussen hem slår en tant med vitt hår sig ner bredvid mig.
- jag sätter mig bredvid en svensk, konstaterar hon med en skarp blick.
- jaha?
- ja, för du är väl det? svensk, alltså?
- jo, erkänner jag.
- ja, man måste ju fråga här.
- mhm.
- på den här bussen i alla fall.
- mhm.
- det är ju ganska sällsynt nu för tiden.
- mhm. (MEN SLÄPP DET?!)
hon blir faktiskt tyst ett tag innan hon slår in den sista spiken i vår relations kista.
- man får leta för att hitta sina landsmän.
i samma ögonblick som hon går av bussen börjar det regna. 

veckans musiktips är the national, väldigt bra.