VAD FAN GÖR VI HÄR
NÄR LIVET ÄR DÄR?!
JÄVLIGT rolig rugbyturnering på skolan idag, sport för RIKTIGA män. åh, det var helt skönt att känna adrenalinet pumpa i hela kroppen och bara få ta ut alla sina aggressioner. väldigt befriande. att dessutom, i sportens namn, få springa runt och putta på brännlund och såna äckel blir det ännu bättre. sista matchen gick lite över gränsen, ludde tror han har vridit av sitt korsband igen, men det var ändå på det hela taget väldigt underhållande. love, världens mest artiga och behärskade människa, stod och skrek "JÄVLA FITTA!" till domaren och skulle slåss med adam, störst på skolan. vad mer kan man begära?
plus att showan och gustav hade ordnat med banderoller för vår klass, rökbomber och sånger som mest gick ut på att alec var "en jävla bög". ändå sjukt roligt.
nu är min kropp helt död, plus att man kommer hem och blir psykiskt misshandlad.
nu laddar jag för PRAG!
Den här veckan (49) har jag kommit på att jag är en individ. Den här veckan har jag lyckats skilja mellan det stora bruset av andra människor och den människa som är jag. Tidigare har det funnits
JÄVLIGT rolig rugbyturnering på skolan idag, sport för RIKTIGA män. åh, det var helt skönt att känna adrenalinet pumpa i hela kroppen och bara få ta ut alla sina aggressioner. väldigt befriande. att dessutom, i sportens namn, få springa runt och putta på brännlund och såna äckel blir det ännu bättre. sista matchen gick lite över gränsen, ludde tror han har vridit av sitt korsband igen, men det var ändå på det hela taget väldigt underhållande. love, världens mest artiga och behärskade människa, stod och skrek "JÄVLA FITTA!" till domaren och skulle slåss med adam, störst på skolan. vad mer kan man begära?
plus att showan och gustav hade ordnat med banderoller för vår klass, rökbomber och sånger som mest gick ut på att alec var "en jävla bög". ändå sjukt roligt.
nu är min kropp helt död, plus att man kommer hem och blir psykiskt misshandlad.
nu laddar jag för PRAG!
Den här veckan (49) har jag kommit på att jag är en individ. Den här veckan har jag lyckats skilja mellan det stora bruset av andra människor och den människa som är jag. Tidigare har det funnits
- jag, som är en ömtålig sak som måste försvaras med ömsom atombomber och omsom tillsägelser, och
- dem, de som omsom sårat mig och omsöm förgjort det som är jag, dvs min arsenal och dess befälhavare.
Andra individer har många gemensamma drag t ex att de blir ledsna om man inte är snäll och omtänksam mot dem, men de är ändå små universum där ingen anna finns, de är individer kort sagt. Tidigare trodde jag att kärlek betyder att man blir ett. Nu vet jag inte om det är så. Man har något gemensamt, som man inte delar med någon annan än den man är kär i, men man upphör inte att vara en individ. Man har kvar sina intressen och sina politiska övertygelser.
Det är kanske det som gör att mamma tjatar om att man måste vara något så när lik sin älskade och ha något så när liknande intressen. Man kan inte älska någon om man inte först älskar sig själv, och det gör man inte om man är beredd att ge upp sig själv och sina intressen och allt det som utgör en själv.
Upptäckten denna vecka går ut på att jag nu vet att precis som jag är en individ gentemot den jag älskar är alla andra också individer gentemot mig och alla andra. De har alla sina intressen och sina politiska övertygelser, sina egna erfarenheter och egna glädjeämnen. De blir glada av likartade saker men de utrycker glädjen på olika sätt och med olika liknelser.
Kommentarer
Trackback