dessutom
förresten, idag påbörjade jag mitt nya liv som trevlig och försökte le och se allmänt tillmötesgående ut när knöösan gick på bussen, men hon gav mig bara arga ögaT^ till svars. så, well.
påbörjar en ny serie här idag som jag tycker är helt vacker, vet inte varför.
Och idag, tisdag, (det var nog i november-97 någon gång) har jag insett hur stor betydelse min uppfattning av språket har betydelse för hur jag uppfattar umgänget med folk. Hur många gånger som helst har jag kommit i stora och långdragna konflikter med folk över hur man utrycker saker och ting. Ogillar jag någons sätt att utrycka något har jag svårt att tolka om det sagda för mig själv. Istället måste jag påpeka för den talande vilket fel jag anser att han begår. Och jag nöjer mig inte förrän han uttrycker saken på det sätt som jag föreskriver. Ofta är mitt sätt att utrycka saken det enda sättet. Jag har monopol på att utrycka saker rätt.
Men folk har egna sätt att utrycka saker, de har sitt eget språk. Tyvär kan jag inte omtolka detta i realtid för mig själv utan jag kräver att de säger ordagrant efter mig eller så blir jag missnöjd och vill göra hela missförståndet till en vetenskaplig upptäckt som ska behandlas neutralt och konsekvent.
Om folk går med på det tycker de att jag är rolig och eccentrisk. Men oftast blir de kränkta eller ledsna eller reagerar på annat sätt negativt. De vill inte ändra deras sätt att utrycka det de säger, det är trots allt en del av deras personlighet.
Det kanske låter som att jag tror att jag är aspergisk för att jag har gräl och diskussioner med folk. Men det lustiga med mina gräl är att de alla följer samma mönster, nämligen enligt ovan. (Jag kommer förresten inte på någon annan anledning till att jag blir arg på andra människor. Det är nog den enda sätt som andra kan få mig att bli arg på.) Jag hänger upp mig på någon språklig detalj och folk förstår inte varför de ska säga saker på mitt sätt. Jag förstår inte varför de inte utrycker saker på mitt sätt.
Det hela hänger nog på att jag inte hänger med på deras sätt att utrycka saker på ett ungefär, med ord, och låta empatin och kroppsspråket sköta den övriga kommunikationen. Det är nog därför jag i större grad nöjer mig med att läsa och lyssna på musik, där man inte förväntas ha tillgång till något annat än den information som ges på papperet eller genom högtalarna. Kroppsspråk och empati har ingen plats i litteratur eller musik, och knappt heller i Erikspråk.
Det absolut jättemärkliga med att lära mig om Asperger syndrom är att jag kommer på egenheter hos mig själv som jag inte insåg att jag hade, eftersom ingen har utryckt dem. En marknadsförares dröm, jag kommer på saker som jag inte visste jag behövde.
När jag resonerar så här som jag gör nu, får jag oftast ingen uppmuntran av andra eftersom de tycker att det är sådana självklara saker (för mig är tankarna så revolutionerande att ingen uppmuntran behövs). Man kan tycka att jag är dum i huvudet. Det tycker jag sällan själv. Det är alldeles klart att jag inte tar emot alla signaler som omgivningen ger mig. Men för att sensorerna inte fungerar betyder inte att processorenheten inte fungerar utmärkt. Det ställs i själva verket större krav på processorn att bilda sig en bild av omgivningen om inkommande data är knapphändiga.
Kommentarer
Trackback