anderchick

jag är en känslosam fjortonåring igen, vilsen i mitt huvud. lite som att skjuta en hund. fast ibland känns det som att det är jag som är hunden. skulle ju hellre skjuta riddar kato, men det har alltid varit lättare att bara skjuta sig själv.

när jag var liten gjorde jag det till en nationalsport att döda förirrade flugor och getingar som surrade i fönster. nu anstränger jag mig till det yttersta för att få ut dem levande. häromdagen kände jag mig tvungen att droppa lite honung framför en geting som var för utmattad för att kunna flyga. det funkade. sånt hjälper samvetet. känner mig förtjänt av epitetet vardagshjälte. alla vill vi ju bli en klyscha innan vi dör.