anderchick

jag såg zombiefilm igår.

28 dagar senare och uppföljaren med den ojämförligt fyndiga titeln 28 veckor senare. det är något väldigt appelerande över skräckfilmer i allmänhet och zombiefilmer i synnerhet, något som lockar mig till dem. när jag var liten var det med en känsla av skam jag slog på teven efter min bedtime bara för att få se någon b-skräckfilm, det var som en dålig vana, något jag visste att jag borde låta bli. för jag blev ändå alltid bara skiträdd och tvungen att sova med ljuset tänt i flera nätter i efterhand. jag brukade fundera över varför man över huvud taget gjorde skräckfilmer, varför människor ville bygga upp rädsla och se filmer som bara fyllde en med obehag. men det var ju svårt att förklara när jag inte ens kunde motivera min egen dragning till dem. och jag blir fortfarande rädd. nitton år gammal, 187 centimeter lång och examinerad från gymnasiet går jag runt och kastar oroliga blickar över axeln i mitt nersläckta hus efter fyra timmars zombieorgie. jag tvingas läsa en stund innan jag känner mig redo att släcka lampan.

nån gång på psykologin pratade vi om hur människor i dagens civiliserad samhälle inte längre hade något evolutionistiskt behov av sina grundläggande drifter för sex och aggressioner, vilket skapade konflikter då drifterna fortfarande finns där och behöver tillfredsställas. så kunde allt från sport till kriminalitet motiveras, som konstruerade utlopp för drifterna. man brukar säga att rädsla är den äldsta mänskliga känslan. när vi nu är så jävla trygga skapar vi fiktioner för att kunna känna rädsla igen, för att kunna känna oss mänskliga.

som alla zombiefilmer av rang hade även dessa ett budskap, nämligen att militanta djurrättsaktivister kommer orsaka världens undergång.