anderchick

ungefär samtidigt som jag bestämde mig för att jag inte skulle orka gå och se the ark vid elva igår ringde ann och förklarade att det var min plikt att följa med och äta munkar med henne. ann brukar få sin vilja igenom, särskilt när mat är inblandat, och därför blev det också så. kön till munkståndet var lång, men inte tillräckligt lång för att hejda fröken nerlund. vi hamnade bakom en charmig tvååring i en barnvagn som jag flörtade lite med, samt hennes föräldrar. efter tio minuter blev jag dock plötsligt medveten om att en enorm orangeklädd figur hade dykt upp mellan mig och mitt tvåårsragg. jag bytte en blick med ann, som tydligen hade lagt märke till samma sak. en slyna i orange kofta hade trängt sig före oss.

jag vill först och främst säga att jag är fruktansvärt svag när det gäller konflikter med andra människor, även när det gäller de minsta av saker. jag klarar inte att hålla mig lugn, min puls speedar direkt och om jag inte har fått förbereda allt i detallj säger jag jävligt konstiga saker. därför undviker jag också konflikter så länge jag kan, och kan faktiskt ta en hel del skit med motiveringern att "det inte är värt det". det är någon sorts feg självbevarelsedrift, jag är allt annat än tuff när det gäller att stå på mig för vad jag faktiskt tror på. men när någon tränger sig i munkkön, ja.... there's only so much a man can take. särskilt när det finns människor omkring man inte vill visa sig svag inför. jag frågade dock ann om det var nu jag, som man och allt, förväntades träda fram och säga ifrån. ann log och nickade. det var förstås fåfängt att vänta sig något stöd därifrån. vi pratar trots allt om ann i en matkö.

fröken orange visade sig dock inte heller vara den kvickaste katten i djungeln, för att stjäla ett citat jag hittade i usa, och hennes argument sträckte sig inte längre än till nivån av "alltså, jag vet inte riktigt var kön börjar", så genom att peka ut denna plats för henne och med lite assistans från min svärfar framför löste det sig rätt bra. när vi väl kom fram till lcukan väntade dock ännu ett par missöden i form av ett strömavbrott samt att munkarna plötsligt tagit slut. dock kom tvååringens pappa då fram och gav oss ett par av sina i utbyte mot tips om langos. vilken jävla hjälte, jag blev lite rörd.

så småningom behövde ann kaffe, och under tiden gick vi igenom hennes väska och hittade - bland mycket annat - ett litet block vars innehåll jag tänkte dela med mig av, helt oredigerat.

första sidan:

"Nu när det är malmöfestival
står vi och hör på festivaltomtens tal
vi tänker på wookad älg
som vi äter varje helg
åtta gånger har vi tagit ut pengar på vår bank
men nu är pengarna slut och man är pank!

satellit"

andra sidan:

"man, död, icke-svensk, icke-adlig,  känd musik! USA, 1900-talet, svart"



- var ni och såg bögen igår? frågade min låtsaspappa i morse.
- bögen?
- ja, han, the ark!
jag har svårt för folk som refererar till band i singularform. det härstammar, som så många problem, från tiden som kentälskare mot jorden.  jag stod inte ut med folk som pratade om kent som "han", och tillrättavisningar ledde sällan till mer än axelryckningar och "jaha?":n. på senare år har jag dock blivit storsint nog att inte påtvinga folk information de inte kan - eller har något intresse av att - känna till. så jag suckade bara lite.
- nej, det var lite sent, vi orkade inte.
- nehej. vad gjorde ni då?
- vi åt munkar.
- munkar?
- ja, sånt är viktigt för ann.
- jaha, är hon.....? han gestikulerar fram ordet "tjock", det är tydligen inte rumsrent.
- nej. det syns faktiskt inte på henne, men hon tycker väldigt mycket om mat.
- jaså. jag kan förstå vad ni ser hos varandra.

touché!