gomez
martin, postens enda jude, som stoltserar med denna roll genom att matcha postuniformen med kippa och halvvårdat skägg hela nätterna, kom fram till mig i morse när jag höll på att stänga igen en tömd lastbil.
- är det sista bilen för natten? undrade han.
- frågar du mig?
- ja?
- men jag är ju för fan peon, jag är längst ner i näringskedjan, ingen berättar väl någonsin något för mig. hur fan ska jag veta det?
- ja, jag måste ju fråga någon.
- jaha. ja, men... jo, det kan nog vara så nu när du säger det. jo, jag har faktiskt en rätt stark känsla av det.
- du hoppas det?
- ja, det kan nog vara så. inshallah, så att säga.
- mja, sade martin och fingrade efter kippan, det får stå för dig, det.
- är det sista bilen för natten? undrade han.
- frågar du mig?
- ja?
- men jag är ju för fan peon, jag är längst ner i näringskedjan, ingen berättar väl någonsin något för mig. hur fan ska jag veta det?
- ja, jag måste ju fråga någon.
- jaha. ja, men... jo, det kan nog vara så nu när du säger det. jo, jag har faktiskt en rätt stark känsla av det.
- du hoppas det?
- ja, det kan nog vara så. inshallah, så att säga.
- mja, sade martin och fingrade efter kippan, det får stå för dig, det.
you cannot kill what you did not create
Fann mig för en gångs skull utan övertid eller annan vettig sysselsättning och tog därför itu med en länge planerad efterforskning, att ta reda på vad som egentligen finns i alla de där paketen som skickas runt varje natt med märken jag aldrig hört talas om på. Jag menar, får man ett paket som det står Never Mind AB på så blir man ju jävligt nyfiken. Vilket genialiskt jävla namn!
Visade sig exempelvis att Ellos, ett av de vanligast återkommande företagen, var en onlineklädesaffär med halvtrist vardagssortiment någonstans i gränslandet mellan H&M och Kappahl. Tittade runt lite på herrutbudet och märkte att man hade en trevlig funktion där kunder kunde kommentera de plagg man köpt för att ge en beskrivning bortom modellbilden. Det var här det började bli obehagligt. Det visade sig att alla, verkligen alla kommentarer var från kvinnor som hade köpt kläder till sina respektive män. Eller rättare sagt, sina "karlar". Alla kommentarer gick i stil med "Köpte den här jackan till min karl och jag blev riktigt nöjd med resultatet" och "De här såg inte alls bra ut på min karl, han blev inte alls lika ståtlig som vanligt i dem". Just epitetet "min karl" var legio. Bilden av den förtryckta kvinnan fick sig en törn, snarare blev det svårt att inte tycka synd om alla dessa män som kläs upp av sina kvinnor för att se ståtliga ut. Mansideal? Fy fan. Förstår inte hur man kan förvänta sig att någonsin bli fri och jämställd när man samtidigt drömmer om ståtliga manskarlar som hugger ved, skjuter björnar och mekar med volvon på fritiden.
Visade sig exempelvis att Ellos, ett av de vanligast återkommande företagen, var en onlineklädesaffär med halvtrist vardagssortiment någonstans i gränslandet mellan H&M och Kappahl. Tittade runt lite på herrutbudet och märkte att man hade en trevlig funktion där kunder kunde kommentera de plagg man köpt för att ge en beskrivning bortom modellbilden. Det var här det började bli obehagligt. Det visade sig att alla, verkligen alla kommentarer var från kvinnor som hade köpt kläder till sina respektive män. Eller rättare sagt, sina "karlar". Alla kommentarer gick i stil med "Köpte den här jackan till min karl och jag blev riktigt nöjd med resultatet" och "De här såg inte alls bra ut på min karl, han blev inte alls lika ståtlig som vanligt i dem". Just epitetet "min karl" var legio. Bilden av den förtryckta kvinnan fick sig en törn, snarare blev det svårt att inte tycka synd om alla dessa män som kläs upp av sina kvinnor för att se ståtliga ut. Mansideal? Fy fan. Förstår inte hur man kan förvänta sig att någonsin bli fri och jämställd när man samtidigt drömmer om ståtliga manskarlar som hugger ved, skjuter björnar och mekar med volvon på fritiden.
babylon
Den uppkomna gåsskandalen som härjat och rört upp känslor över Sverige sätter fokus på en annan fråga: den om avtrubbning och bristen på perspektiv. Om Uppdrag granskning hade gjort ett reportage om, säg, en annalkande svältkatastrof i Somalia som hotar att döda miljoner, så hade inte en jävel brytt sig. Inte heller om man hade gjort ett om hur regnskogen skövlas, eller hur minderåriga avrättas i Iran, eller hur regeringen i Sydafrika förnekar själva existensen av HIV medans befolkningen dör som flugor. Vi vet redan det där, det är inte nytt och sexigt, det har inget chockvärde för oss.
Men när man gör ett avsnitt om hur gäss plockas på fjädrar när de fortfarande lever och att dessa fjädrar möjligen kan finnas i svenska produkter, DÅ jävlar går Svensson man ur huse för att demonstrera, bränna duntäcken och Helly Hansen-jackor och slåss för gässens rättigheter. För all del, det är tråkigt att gässen behöver lida. Jättetråkigt. Och det är upplyftande att se att människor är kapabla till engagemang för att förändra. Men, som sagt, perspektiv? Svensson förstör jorden långsamt varje dag genom att ta stadsjeepen de två kilometerna till jobbet på Volvo för att kunna bygga, just det, fler stadsjeepar. En produktion som nu dessutom är statligt subventionerad, för Volvo kan vi ju inte vara utan. Heja dubbelmoral!
Varje år när sommaren går mot höst festar svenskarna loss på miljarder kräftor, vackert röda läckerheter som med snaps och gott sällskap blir riktigt trevligt. Fast när de fiskas upp är de snarare bruna, den röda färgen får de efter att ha kokats, och de kokas levande. Förra året, alltså år 2008, läste jag att forskare hade kommit fram till att kräftorna faktiskt känner smärta när de kokas. De börjar nämligen klia sig på de värmeansatta områdena. Tack, Gud, för vetenskapliga slutsatser. Men vem slåss för kräftornas rättigheter? Och vem slåss för alla fiskar som får dö en långsam kvävningsdöd på fiskebåtarnas däck?
Det är frustrerande att se hur snabbt och kraftfullt folk faktiskt kan reagera när det finns så många verkliga problem som får passera obemärkt varje dag.
Tillsammans kan vi, med Guds hjälp och en jävla massa engagemang, se till att den här världen blir en bättre plats där inte en enda jävla gås plockas på några fjädrar innan den är riktigt död. Och i framtiden kommer jag stolt kunna säga "jo, min son, Arktis smälte och vi gjorde inte ett skit åt det och det är därför vi bor på en flotte, men det är bara för att vi var upptagna med att se till så att IKEA inte hade några fjädrar från levande gäss i sina kuddar".
Men när man gör ett avsnitt om hur gäss plockas på fjädrar när de fortfarande lever och att dessa fjädrar möjligen kan finnas i svenska produkter, DÅ jävlar går Svensson man ur huse för att demonstrera, bränna duntäcken och Helly Hansen-jackor och slåss för gässens rättigheter. För all del, det är tråkigt att gässen behöver lida. Jättetråkigt. Och det är upplyftande att se att människor är kapabla till engagemang för att förändra. Men, som sagt, perspektiv? Svensson förstör jorden långsamt varje dag genom att ta stadsjeepen de två kilometerna till jobbet på Volvo för att kunna bygga, just det, fler stadsjeepar. En produktion som nu dessutom är statligt subventionerad, för Volvo kan vi ju inte vara utan. Heja dubbelmoral!
Varje år när sommaren går mot höst festar svenskarna loss på miljarder kräftor, vackert röda läckerheter som med snaps och gott sällskap blir riktigt trevligt. Fast när de fiskas upp är de snarare bruna, den röda färgen får de efter att ha kokats, och de kokas levande. Förra året, alltså år 2008, läste jag att forskare hade kommit fram till att kräftorna faktiskt känner smärta när de kokas. De börjar nämligen klia sig på de värmeansatta områdena. Tack, Gud, för vetenskapliga slutsatser. Men vem slåss för kräftornas rättigheter? Och vem slåss för alla fiskar som får dö en långsam kvävningsdöd på fiskebåtarnas däck?
Det är frustrerande att se hur snabbt och kraftfullt folk faktiskt kan reagera när det finns så många verkliga problem som får passera obemärkt varje dag.
Tillsammans kan vi, med Guds hjälp och en jävla massa engagemang, se till att den här världen blir en bättre plats där inte en enda jävla gås plockas på några fjädrar innan den är riktigt död. Och i framtiden kommer jag stolt kunna säga "jo, min son, Arktis smälte och vi gjorde inte ett skit åt det och det är därför vi bor på en flotte, men det är bara för att vi var upptagna med att se till så att IKEA inte hade några fjädrar från levande gäss i sina kuddar".