ibanez
jag har ju, som en del vet, under ett par månader till och från faktiskt försökt lära mig hantera min brors gitarr på egen hand. problemet har dock varit att just den gitarren varit en stålsträngad halvaukustisk och föga nybörjarvänlig som mest gett resultat i form av ömmande fingrar. det är i alla fall där jag vill tro att problemet legat, snarare än i bristande talang och tålamod hos mig. det har nämligen känts mycket bättre när jag satt mig med felicias bedårande röda rockmonster till elgitarr, för att inte tala om när jag fått lägga händerna på någon av familjen orsvalls nylonsträngsgurur. dock började aukustiskt kännas lite mesigt, jag vill ju kunna dra enter sandman och hangar 18 i vardagsrummet (för vem drömmer inte om det?). lösningen uppenbarade sig i form av den ojämförlige ludde henrell som helt plötsligt erbjöd mig hans stackars bortglömda elgitarr för ett studiebidrag, och nu är den min. och jag är kär. jag menar, den här grejen konkurrerar fan med totoro om skönhetspriset i mitt rum. och jag spottar än en gång på alla indiehumanister som spottar på materiell lycka. jag är. jag är rock.
